Tre bra streck
Ett streck - negativt - ingen graviditet. För en gångs skull är jag inte speciellt besviken. Mannen som jag ytterst sporadiskt ligger med är inte ens speciellt intresserad av att umgås med mig, än mindre av att skaffa några barn ihop. Dessutom har jag ju en annan plan.
På tal om den andra planen gjorde jag i veckan mitt första positiva ägglossningstest!
Fortfarande är cykeln oregelbunden och jag vet inte om det beror på att den alltid har varit det, på dagen-efter-pillret som fuckade upp januaricykeln eller på att hela min kropp är ur fas. Men för varje månad som mens och ägglossning inte kommer precis på rätt dag - helst på rätt timme! - måste jag skjuta på inseminationen ännu en månad. Eftersom jag började räkna i december var den absolut med positiva planen av kunna göra första resan i maj. Nu lutar det mer åt juli eller augusti. Och det är under förutsättning att allting annat går som smort. Och det kan jag nog inte påstå att det gör...
Om att ta ovilliga steg i rätt riktning
Närmast mitt jobb ligger ett köpcentrum som jag minst en gång i veckan passerar på väg till ICA. Mitt i finns en kaffeställe där det alltsomoftast sitter någon jag känner igen men inte orkar hälsa på. Ofta sitter en av mina gamla högstadievänner där. För någon vecka sedan satt hon där tillsammans med en vän och sin vackra lilla dotter. Den här gången stannade jag. En längre utläggning kanske kommer på den andra bloggen men tills dess kan jag bara säga att det ledde till att jag gick och fick en nyrenoverad förstahandstvåa i Bellevue. Flytten sker på söndag.
För trots att jag älskar mitt nuvarande hem är det här något jag måste göra. För tryggheten det innebär för mig och ett framtida barn att ha någon fast stans att bo. Så säkerhet och stabilitet handlar det om. Sedan handlar det ju om det där med förutsättningar. Att ha de bästa förutsättningarna inför insemination. För att om alla förutsättningar ska vara de bästa inför barnanskaffanade måste det väl vara att inte behöva flytta varje halvår. Eller ens varje år. De som alla vill berätta för mig om (som om jag inte hade fattat det själv). Det där om att allt ska vara perfekt. Jag har aldrig riktigt trott på det. Men just nu så känner jag att en förstahandslägenhet åtminstone inte kan skada.
När jag väl var där och tittade hade L som bor där nu homestylat på ett sätt som skulle kunna vara anpassat efter mig. Som om hon blivit tipsad. Hon hade den sjumånaders dottern på armen; "och här står barnvagnen och här står skötbordet och här står spjälsängen". Och jag vill ha det! Lägenheten och hennes liv.
Jag kan se oss där. Inte i den delen av staden kanske men i en sådan lägenhet. Den behöver inte vara så stor och den behöver inte vara fin. Bara det får plats en barnsäng bredvid min och en barnstol vid köksbordet. Bara jag kan hänga en mobil i taket och sätta en ultraljudsbild på kylskåpet. Av någon anledning kunde jag inte se oss på blåvalsgatan. Kanske för att det inte var meningen. När jag och min kombo talade om framtida barnarrangemang kändes det som lösa spekulationer. Nu känns det så mycket verkligare.
Jag kan se oss på balkongen, jag kan se en av oss bada i en badbalja i duschen, leka på vardagsrumsgolvet och sova i en spjälis vid min fotända. Jag ser hur det skulle kunna gå. Det finns förstås flera problem med den bilden varav det mest uppenbara är att det är en romantisering och en idealisering. Dessutom ser jag oss sällan ensamma. Jag tror alltid att det ska komma en vän på besök, en mormor, och då och då någon slags dejt. Jag ska jobba på den bilden. Det kommer att bli bra.
Därmed inte sagt att jag är glad just nu. Flytten känns lite som ett nödvändigt ont. Jag bara måste göra det här om jag menar allvar med processen. Kanske behöver jag bevisa för mig själv liksom för andra att jag menar allvar. Någon säger: "stanna i väster i ett år till så kanske du kan få något via bostadskön sedan". Javisst, som om någon någonsin fått lägenhet den vägen. Och att dessutom orka flytta som gravid...
För det är vad jag planerar att vara om ett år eller så. Just nu finns inga tvivel inom mig. Bara längtan.
Din känsla är på riktigt, din längtan är sann
Det är min terapeut som säger det till mig när jag frågar om jag gör rätt. Jag vill att hon ska säga till mig att jag fattar rätt beslut. Men det är inte hennes uppgift att göra, hennes plats att ta. Jag funderar på om jag verkligen vill det här. Om jag verkligen är redo. Om det har blivit en fix idé bara. Om jag har blivit så besatt av tanken att jag inte kan vända om.
Numera handlar allt om processen. Förr handlade allt om längtan. Om lukterna och smakerna. Om den tjocka magen. Om den lilla lilla nya människan. Om oss två. Nu handlar det bara om ägglossningar, provtagningar och fertilitetsdieter. Allt handlar om planer och planeringar. Om att forma ett liv lämpligt för barn. Jag är så upptagen av det (och av mitt uppslukande jobb) att jag inte längre känner den där längtan så starkt. Kanske är det en bra grej men det får mig att tvivla. I många år har jag haft längtan så nära i mig att jag fått ont i magen när en bebis kommit nära. Den smärtan är så liten nu i jämförelse med då. Den smärtan är inte en boxning i magen utan snarare än ilning. Full av förväntan och otålighet., kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina bebisar så länge det snart kommer att bli min tur. Och det kommer det ju.
Men hos terapeuten tvivlar jag. Kanske är det här bara den tokigaste idé jag någonsin fått. Kanske är det här bara ännu en sak jag inbillar mig att jag måste göra. Kanske är längtan efter barn inte sann. Det kanske är en längtan av att höra till och passa in, den längtan som jag alltid burit som inte kommer att bli det minsta mindre hos mig som ensamstående. Kanske skulle kärlek från en man räcka. Eller från en kvinna. Kanske tycker jag inte om barn. Kanske längtar jag inte barn. Kanske ska jag inte ha barn...
... säger jag och arbetar upp en liten hysteri. Men då ser hon på mig, ler milt och säger: din känsla är på riktigt, din längtan är sann. Och jag vet att hon har rätt. Det finns inte många saker jag har varit säker på i mitt liv. Att jag vill ha barn är en av de få. Jag vill det med själ och hjärta, med kropp och någon slags biologisk klocka som jag vägrar tro på. Jag vill det med vett och sans och jag vill det vettlöst och sanslöst. Om det finns någon sanning i min förvirrade sömnlösa hjärna i mitt ensamma längtande hjärta så är det just det:
Att jag längtar efter ett barn.
En veckas sömnlöshet
Så egentligen är det ingen sömnlöshet att tala om. För jag sover ju. Säkert tre-fyra timmar per natt. Att jämföra med de sex timmarna jag brukar få är det ju inte så lite. Problemet är att jag är så vansinnigt trött att jag går och lägger mig så tidigt jag bara kan. Kanske nio timmar innan klockan ska ringa. Sedan ligger jag där och vrider mig i sängen, kastar mig från sida till sida. Jag har panik. Jag är varm och jag är kall. Jag har ont i magen och ryggen på natten. Jag är yr, mår illa, och det dunkar i huvudet på dagen.
Om natten tror jag - vilket iochförsig är som vanligt - att allt går åt helvete. Jag tänker på lägenheterna, på de instabila vänskaperna, på grejer på jobbet och på min ojämna menscykel (som aldrig tidigare har känts som ett problem men för inseminationsplaner absolut är det). Men mest tänker på ensamheten och därmed på L, och att jag - så svag jag är - tycker att han ska komma hit och göra mig lugn. Åh, denna svaghet!
I veckan fick jag nog och ringde en läkare för tips och råd (dr Erik är nu pappaledig). Jo, det är inte så vanligt men det kan hända att en får influensaliknande symptom vid avtrappning av pillrena. Okej, det förklarar ju saken! Vad jag än har för sjukdom får jag ont i ryggen så då anser jag härmed att det är löst.
Som den hippie jag är bestämde jag mig för att självmedicinera bäst jag kan utan några egentliga substanser. Jag har ju slutat med sådant.
Därför befann jag mig häromdagen hemma i min lägenhet med släckta lampor, tända ljus och jens lekman på låg volym. Ingen tv och ingen dator före sömndags har jag fått höra förr. Iprensalva på ryggen, varm vetekudde på magen, alvedon och naturläkemedel för oro och svårt att sova i systemet. Kamomillthé i koppen och rökelse med avslappnande effekt i luften. Dessutom fick jag tips av A som lidit av insomnia att sova någon annanstans, så i soffan låg jag.
Och visst slumrade jag till en stund. Bara för att vakna lite senare i total panik. Vem ringer en mitt i natten? Flertalet vänner och sin mor förstås. Men vem är det en vill träffa? Ja, jag vill ju träffa L. Så jag ringde honom - svag som jag är - och undrade om han inte kunde komma förbi på en kopp. En kort stund senare satt han med mig i soffan och klappade på mitt huvud tills jag både lugnat ner mig och så småningom också somnat.
Tack älskade vän tänker jag om honom. Och skäms svaga kvinniska tänker jag om mig själv. Men sova fick jag tillslut.
Tandkirurgen - det tredje läkarbesöket
Så i höstas sade min tandläkare att jag behövde dra en till. Har försökt att inte oroa mig inför det men kan inte hjälpa att jag ser framför mig hur jag satt halvt medvetslös i sängen medan mor torkade blodet som rann längs min haka...
Så igår skulle jag till kirurgen på konsultation. För att se om käken var tillräckligt återställd för att göra nästa operation. Det var den inte. Jag har en konstant inflamation i käkmusklerna och trots att jag gått hos naprapaten i ett halvår nu har det inte blivit bättre.
Ändå ville han dra tanden direkt. För om jag väntar skulle jag bara hinna bli än mer nervös och därmed spänd i käkarna. Så där på studs fick jag ringa jobbet och sjukskriva mig. Det visade sig inte behövas någon operation utan bara en enkel dragning. och när den - efter en kvart - var klar kunde jag vid fullt medvetande själv ta mig hem.
Nu kan jag visserligen inte öppna munnen, har varit hemma från jobbet i två dagar och ätit soppa med sugrör... men det känns ändå riktigt bra. Allt jämförs ju med förra gången.
Och det här har med barnanskaffarplanerna att göra därför att jag hade bestämt mig för att göra operationen (som inte behövdes) så att jag skulle vara helt återställd före insemination. Att inte kunna äta känns inte som en bra kombination med en danmarksresa liksom.
Så just nu ser det, trots tandvärk, ljust ut....
Argument: "du kan väl vänta lite"
Många är de motargument som möter mig när jag talar med familj och vänner om barnanskaffarplanerna. Just nu, när det hela verkligen är i rullning och veckorna smyger sig fram i väntan på nästa ägglossning att mäta, nästa läkarbesök att göra, tycker flera omkring mig att det går för snabbt.
"Du kan väl vänta lite" lyder argumenten, "du kan ju göra det här men låta det ta tid", "skynda långsamt fram".
Vad är det jag ska vänta på? En man och bättre tider? Mer stabila livsförhållanden eller någon slags inre stabilitet?
Stundtals känns det som att vänta är det enda jag har gjort. I månad efter månad och år efter år. Väntat på att det ska ordna sig.
Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och alltid sagt att jag vill ha det så snart som möjligt. Jag har aldrig varit en av dem som sagt att "jag vill ha barn någon gång men inte nu, inte än på länge". Jag minns hur längtan satte in på riktigt när jag träffade J. Jag var 18 då.
Jag var 25 när jag bestämde mig för att inte vänta på kärleken längre. Åtminstone inte för barnanskaffandets skull. Det var då jag började drömma om att skaffa barn på egen hand. Ändå sade jag till mig själv att jag måste vänta tills jag var 28 innan jag genomförde mina planer. När jag fyllde 28 var jag fortfarande inte redo. En del av mitt sparkapital hade gått åt till en visdomstandsoperation, mitt lägenhetskontrakt är tillfälligt, jag satt plötsligt på en provanställning och hälften av mina familjemedlemmar är fortfarande mer eller mindre emot det. Jag bestämde mig för att avvakta igen.
Ett knappt år senare tycker jag att det är nog. Jag har väntat klart. Jag fyller 29 nu. Barnet kommer hursomhelst inte att vara här förrän jag är 30. Men det här handlar inte om ålder. Det handlar inte om att jag tror att det kommer att bli försent. Det handlar om 12 år av väntan.
Även om beslutet nu är fattat återstår fortfarande en till synes oändlig tid av väntan och längtan. Väntan mellan varje litet steg i processen. Att vänta, längta och hoppas efter varje resa och sedan den nio månader långa väntan. Även om det senare är en väntan jag längtar till.
Men jag vill inte vänta mer. Min längtan är ett decennium gammal och jag har ingenting att vänta på. Allt är klart nu. Sådant som jag förr behövde ordna tycker jag nu är ordnade. Sådant som jag förr trodde skulle behöva ordna sig tror jag nu kan lösa sig ändå.
Jag har nuförtiden svårt att se anledning av vänta. Men jag tycker mig inte heller skynda. Jag gör aldrig mer än en stor sak och ett par små i veckan. Ett läkarbesök och ett par vändor på google. Ett viktigt samtal och ett par timmar på femmisforumet. Jag ser tiden an och trippar långsamt fram. För varje sak som för mig närmare målet känner jag mig starkare. Jag önskar att jag fick känna så utan att samtidigt ha dåligt samvete för att andra tycker att jag skyndar.
Jag vill sluta vänta nu.
Hela hans liv har varit en träningsmatch för det här
I månad efter månad har jag följt Jonna och Marcus Birros bloggar. Fotbollen han skriver om intresserar mig inte. Sorgen de delar med sig av är ibland oändlig. När Svarta vykort kom ut läste mina vänner och jag den med en stor klump i halsen. Det fanns något i Birros bok som vi alla kunde relatera till. När Jonna började skriva om sin graviditet fick hon tusentals läsare. Det var provtagningar, läkarbesök, mardrömmar och självpepp. Det var sorg, längtan och hopp om vartannat.
Nu är deras son född. Och han lever så som de två andra barnen inte kunde göra. Jag har aldrig träffat Jonna och Marcus. Jag har aldrig förlorat ett barn. Jag har aldrig ens haft något att förlora. Men allt i deras historia talar till mig.
Det rinner längtansfyllda glädjetårar längs mina kinder.
Jonnas blogg här. Marcus blogg här. Marcus kröninka här.
Två veckors spekulationer
Så det gör jag nu. Med början ikväll. (Har alltså gått från 45 mg till 30 till nuvarande 15 mg)
Dessutom har jag fått en liten skrift om vad som händer i kroppen, som antagligen hade gjort mer nytta vid starten för tre år sedan än den gör nu. Det står bland annat att medicinen:
"verkar genom att öka halterna av signalsubstanserna serotonin och noradrenalin, som har betydelse för impulsöverföringen i hjärnan. Störningar i dessa impulser verkar ha betydelse för utveckling av depression, men verkningsmekanismen är inte helt klarlagd."
"verkar ha betydelse" är kanske inte den mest övertygande formuleringen. Å andra sidan har det ju uppenbart haft betydelse i mitt fall. Nåväl. Vidare skriver de att:
"Vissa patienter har haft självmordstankar i början av behandlingen. Du som är deprimerad kan ibland ha tankar på att skada dig själv eller begå självmord. Dessa symtom kan förvärras när man börjar använda läkemedel mot depression."
Yes, check. I början var det hemskt! Om det sedan berodde på depressionen i sig, ångesten över livet i övrigt mitt i uppsatsskrivande och mamboflytt eller om det faktiskt handlade om signalsubstanser känns lite svårt att avgöra. De vanliga biverkningar (ökad aptit och viktökning, dåsighet, yrsel, huvudvärk, vätskeansamling i kroppen och illamående) hade jag däremot definitivt.
Hur det var när jag började med medicinen ska alltså ha betydelse för hur det är nu när jag slutar. Var det jobbigt i början blir det troligtvis jobbigt nu. Och kände jag av biverkningarna då kommer jag troligen känna av desamma nu. Inte alltför upplyftande.
Men än så länge går det som sagt bra.
