ilangtanstider

Här gick jag och fick plötsligt lite tjockångest igen. Den har varit under kontroll av flera anledningar den senaste tiden. För det första att jag tränade så sabla mycket i våras att jag liksom... smalnade av. Lite plattare mage, betydligt mindre bröst, och tydligen, enligt E, mindre rumpa. Det var det där med magen som var det viktiga och det var det som gjorde att jag inte hade ångest varje lördag när jag skulle ut eller nåt. Att jag kunde ta fram mina gamla "smal-jeans" igen.

Alla sa att jag var fin och det kändes bra och jag hatade det för jag ville vara fin innan också trots lite småtjock mage och jag vill inte att lite smalare ska betyda lite finare och ni vet, allt det där. Men de sa att jag var fin för att jag själv var nöjd med avsmalnandet jag vet. Nåväl.

Det var också lugnt därför att jag ändå snart skulle vara gravid, jag ska ändå snart tjockna till liksom. Och för att aneldningen till att jag gått upp lite igen var att jag ätit ordentligt och spenderat ett par 10 av de timmar jag vanligen tränar i veckan till att istället vila. Det var då augusti-september.

Sen kom de sjukt stressiga och allmänt omskakande oktober-november där jag inte hunnit träna eller göra matlådor. Och vips en förändring i kroppen. Och plötsligt är ångesten tillbaka. Jag går på superträningspass och tuggar morötter till middag. Som om det någonsin har hjälpt. Och nej, jag är inte där igen, inget ortorektiskt i sikte. Bara en liten kroppsnoja. En övergående. 

Men så läser jag ett nytt inlägg av Frida som skriver på  "Vi som aldrig sa sexist"-bloggen och plötsligt känns det lite bättre. Riot not diet helt enkelt. Jag ska försöka tänka på det nu, och under tiden, och sen. Alltid.

I våras när vi träffade A var det något ovanligt med henne. Jag såg magen direkt förstås. Gravidradarn på. Men hon dolde det med säckiga kläder. Det var inte helt officiellt än.

Sedan gick månaderna och en har väl inte alltid så god koll på folk en inte träffar mer än ett par gånger per år. På något sätt har ett halvår gått och A har fått sin lilla Ilve.

Hon skriver:
"Är hemma med Ilve nu. Vi försöker hitta in i en ny värld tillsammans, alla här hemma. Det är spännande, nytt, trött, stressigt och roligt."

Ja, det väcker längtan och glädje som vanligt. Och lite sorg. Blandat.   

Kanske är det lite lättare sagt än gjort att skaka av sig och bara var glad istället för att känna sorg. Eller besvikelse. Över det som inte blev.

Vänner som inte läser bloggen messar och frågar hur det går, både de som hört om ett plus och andra. En del rycker på axlarna och andra kan inte hålla tårarna eller dramatiken borta. Jag står mittemellan och vet inte riktigt vad jag ska tro. Eller känna. 

Syrran vill inte riktigt gå med på att det finns något att vara besviken eller ledsen över. Det sårar mig.

M och jag står på jobbet och pratar om att vi aldrig är lediga. Vi är faktiskt aldrig det, känns det som. Spenderar 50 timmar i veckan i det där huset. Har jobbat fyra kvällar och sex dagar i veckan ett tag nu. Känner mig bara trött. 

Jag bowlar med vännerna och tänker inte alls på saken förrän F undrar om jag fortfarande hoppas på det där hemliga och nej, jag gör ju inte det. Det finns inte längre någonting, åtminstone ingenting så specifikt, att hoppas på.

Jag tramsar med min bästa vän där hemma och vi jämför svullna magar. Men min är platt och han säger "nu när du inte längre är gravid". Det sticker till någonstans trots allt.

Allt detta och slutligen en Loke-konsert. Och han gör sin "Dig som aldrig blev". Och det är fint och dramatiskt och sorgligt i en salig röra. Det kanske behöver vara det en liten stund.

Imorgon åker jag och finaste E till Berlin. En resa som det skissats på och talats om i ettochetthalvt år nu. Förutom att det ska bli roligt är det framförallt skönt att det faktiskt blir av. Jag gillar inte att hålla på och tala om saker som en känner på sig aldrig kommer att bli gjorda. Vågar sällan yttra något om en plan eller dröm förrän jag är där eller åtminstone halvägs. Kanske är barndrömmen ett undantag i det fallet. Eller också kanske jag faktiskt är övertygad någonstans om att det kommer att gå. Tillslut.

Det blir konstigt att åka iväg utan att veta om jag är gravid eller inte. De flesta stunder tror jag inte det. Men sen hugger det till i magen eller jag råkar stöta till ett ömt bröst och då kommer hoppet försiktigt igen. Kanske kanske ändå. Framförallt är det blodet som oroar mig. Jag har blött i nio dagar nu. Min mens brukar vara i tre eller fyra. Mor och syrran säger att de inte blödde någonting under sina graviditeter. Men jag har en vän som blödde i fem månader. Ingenting går att tolka och ingenting behöver betyda någonting. Jag får resa i ovisshet. Men det är en förhållandevis lugn sådan.

Så blödde jag då i förra veckan och lite in på helgen. Kom någorlunda till ro med att det inte hade lyckats den här gången, alternativt att det hade lyckats men sedan stötts bort. Tänkte att jag skulle boka den där tiden på ivf-klinikien och se vad de säger om mina konstiga cykler innan jag reser en andra gång. Om det skulle vara så att jag har haft befruktningar med påföljande tidiga missfall så behöver kroppen vila. Nästa resa blir i vilket fall i december tänkte jag och försökte landa i det.

Men så tilltog magkramperna. De första dagarna efter insemination tänkte jag ju att det berodde på den. Sedan, när jag blödde, trodde jag på mensvärk. Men när de inte avtog utan snarare tilltog under helgen trots att mensen var över blev jag lite orolig. Som den fertilitetsbesatta person jag är började jag genast fundera över missfall, urinvägsinfektion, äggledarinflammation och utomkvedshavandeskap. Det är svårt det här. Hur ska en veta vad det är som pågår där inne. Jag har ju aldrig varit gravid, eller mig veterligen fåttt missfall eller ens varit befruktad, hur vet jag hur det känns och vad som känns var? Efter lite googlande under lördag natt verkar det som att en molande värk är graviditet och en huggande värk är missfall. Men vad är det isådanafall jag har?

När det blev värre under lördag natt och söndag morgon bestämde jag mig för att ta en tur till gynakuten på söndag morgon. Väl där förklarade jag ärligt situationen. Trots att jag riskerade att inte få samma hjälp om de visste (så som hände på SMC). 

Jag fick ta ett kisseprov. Efter en timme kallades jag in till sjuksköterskan för blodprov. Av nyfikenhet undrade jag varför de tog sänka och kollade järnvärden. Kan dåliga järnvärden verkligen ge mig kramper i magen? "Nej", säger barnmorskan, "men det är viktigt att ha bra värden när man är gravid". 

VA!? Jo, visst har jag testat plus. Positivt. Höga värden på HCG-hormonet närmare bestämt. Sköterskorna ler och gratulerar och ger mig en kram. Jag darrar och gråter en skvätt men vågar inte tro det. "Sätt dig nu och vänta på doktorn", säger de.

Så jag väntar igen. Efter en timme får jag komma in till en ung trevlig läkare som säger "jag ser här att du fått missfall". Va!? (Igen). Hur ser hon det? Alltså, missfall är ju vad jag misstänker men vad grundar hon det på? "Eller också är du gravid" säger hon. Jaha? 

Och just så är det. Antingen har jag varit gravid eller också är jag det fortfarande. I båda fallen är hcg-hormonet högt och kan ge utslag på gravtestet. I båda fallen kan en blöda. I båda fallen kan en ha pms-liknande symtom (ömma bröst, humörsvägningar, acne). Och i båda fallen kan det krampa i magen. 

Så nu kan jag bara... vänta (igen igen igen). Se om fler symptom kommer; illamående, spända bröst, trötthet. Sedan testa igen om en vecka och om två. Kanske också om tre. Om plusset stannar kvar.... nej, jag vågar inte ens tänka på vad det skulle innebära. Jag väntar och vilar och försöker bida min tid. Det är svårare nu än någonsin.