Ang hårda ord och sanning

Läste igår vad K skrev om mig i sin blogg. Eftersom hon nu har låst bloggen kan jag inte visa vad det var. Men flera av er hann ju läsa. Hårda ord, ilska och sorg hette inlägget. 

Det var sannerligen hårda ord. Det ligger också mycket sanning i dem. Men för mycket ilska, för lite förståelse och för mycket bitterhet. Jag tyckte synd om henne men tror att hon skulle bli mer förbannad av det. Det är tydligt att hon vill att jag ska skämmas.

Och vissa stunder gör jag det. Skäms för att jag alls försatte mig i situationen. Skäms för att jag inte hade styrka att stå emot pappan. Att jag inte satte mig själv främst, gick min egen väg.

Andra gånger är jag stolt. Över att jag kunde fatta det här beslutet. Att jag orkade överväga alla sidor och slutligen kom fram till att göra något som krävdes så stort mod av mig, och en sådan stor styrka. Att inte göra det enkla eller själviska valet. 

Det finns många anledningar till att jag gjorde som jag gjorde. Det vet inte minst ni som känner mig och hörde mina tankar, såg mina känslor dessa tre veckor. Ni som inte känner mig (och det är många fler av mina läsare) kan nog bara ana vad det krävs att som femmis, som försökare, som längtande, ta ett sådant här beslut. Men jag gjorde det ändå. Och mina motiv kan faktiskt någorlunda sammanfattas.

Jag har nog skrivit det förut men det kan ju tydligen behöva upprepas. Jag tog beslutet att göra abort efter noga överväganden och samtal mellan mig och pappan till barnet. Jag gjorde det för att jag trodde det var bäst för oss tre som det berör. Och av oss tre tänker jag framförallt på barnet. Det är det allra viktigaste och det tror jag att många av er skulle hålla med mig om. Det viktigaste är inte min längtan, eller pappans vilja, det viktigaste är vad som blir bäst för vårt framtida barn. Punkt.

Och nu blev detta kanske ett klyschigt och dramatikt inlägg. Men må så vara. Det blev också... sant.

Vägskäl och svåra val

8 - 17 januari 2010

Jag fick en tid hos kuratorn på abortkliniken. Efter det en tid hos psykologen på barnmorskemottagningen. Efter det en läkartid på abortkliniken. Efter läkarundersökningen kan aborten ske när som helst.

Jag har de där nio dagarna på mig att bestämma mig. Jag får förstås panik. Varje dag och varje natt tänker och känner jag allt jag förmår. Talar med vänner. Vänder och vrider på argumenten. Finner det känslomässiga så lätt; jag vill ha det här barnet. Det är redan ett barn för mig.

Finner att det rationella går åt båda håll, alla fördelar och nackdelar. Rädslan för en abort. Vad den gör med mig känslomässigt. Hur fel det känns. Hur det går emot allt jag någonsin trott på för min egen del, allt jag någonsin längtat efter och kämpat för. Men också rädslan för livet med S, för den bitterhet som han hyser mot mig om jag inte gör det. För allt krångel och hur vi ska dras med varandra för... all framtid.

Men inte bara rädsla. Också kärlek till det här barnet redan. Också den delad. Kärleken som får mig att undra hur jag någonsin ska kunna tacka nej till dess liv. Och kärlek som får mig att vilja ge det bästa. Men S som pappa är inte det bästa, det vet jag att jag tycker. Det tycker också han. Han vill inte vara pappa till det här barnet.

Allt det här tänker jag på. Om och om och om igen. Fram och tillbaka. Hos kuratorn finns det ingenting at tala om efterom jag just i den stunden är så övertygad om att behålla. Hos psykologen däremot, med S vid min sida, blir hans känslor plötsligt så tydliga. Att allting inte bara handlar om mig och min längtan. Vi är tre i det här. Tre personerns framtid handlar det om. Jag ser en växande panik och desperation hos S. Hur han ser sin framtid, det han drömt och tänkt på för egen del; resan, karriären, kärleken och kärleksbarnen (i huset i Skåne) försvinna bort. Hur någon annan kan bestämma över hans liv. Kan "förstöra" det. Någon han inte ens tycker särskilt mycket om eller alls litar på. Någon som har en egen agenda.  

En abort

Saker jag inte visste för två veckor sedan. 

I vecka åtta rekommenderar de en medicinsk eller sk tidig farmakologisk abort. Det betyder att en efter den första tabletten, den jag tog i lördags, får nya tabletter som gör att fostret stöts ut. För att slippa vara med om smärtan och blodet kan en istället välja att bli sövd. Inte för att det på kliniken verkade som om jag hade något val men jag har vänner som valt det senare. Kirurgisk heter det då.

Vaga minnen. Efter den första tabletten skulle jag få kramper och lite blödingar. Men ingenting hände. Jag hade lite ont i magen och mådde lite illa bara. Så när jag och min vän E kom till sjukhuset igår morse kändes det som jag inte riktigt kommit igång.

Efter inskrivningssamtalet fick jag sex stycken värktabletter och fyra tabletter att föra upp i mig. Sedan drack vi te och väntade. Efter ett tag började smärtan och illamåendet. Bredvid min säng fanns en röd knapp att trycka på och gjorde en det kom de springande direkt. Jag ville inte göra det. Sköterskan kom in ofta och frågade hur det var och jag tänkte att jag skulle klara smärtan. Vet sedan tidigare att jag är smärtålig och försökte väl vara... stursk. 

Efter ett tag var smärtan dock outhärdlig. Det fanns ingenstans att ta vägen. Ingenting att göra. Sammandragningarna kom i vågor (förstås) och tilltog snabbt i styrka. Jag försökte ligga, sitta, gå omkring, vara på toan, kräkas. Inget hjälpte. Tillslut låg jag bara i sängen och kved. I dimman av smärta fick E mig att gå med på smärtlindring och den röda knappen. Snabbt kom sköterskan och satte en morfinspruta i baken på mig. Inte ens då försvann smärtan men den mildrades något. Jag kunde prata igen, dricka lite vatten, kissa och skriva något sms. 

När det senare tilltog igen fick jag ännu en spruta och efter den... äntligen ingen mer smärta. Min fantastiska sköterska gick hem liksom min fantastiska vän E. Mor ersatte och pratade en massa. Jag vet inte vad hon talade om, jag var ganska väck. När kliniken efter 9 timmar skulle stänga var jag fortfarande inte redo att gå hem. Jag kräktes konstant, var yr och kunde knappt stå på benen. Mor fick leda mig långsamt till bilen och jag fick stanna vareviga sekund för att kräkas. Väl hemma tog jag ett stolpiller mot illamåendet, ringde C för att berätta att det gått ok, och däckade.

Ja, en pärs. Men nu är det över. Eller nu är den delen av hela den här pärsen över. Vi kan bara hoppas att det var den värsta delen.

Några dagars naiv lycka

31 december 2009 - 7 januari 2010

Jag vaknar 2009 till en nyårsafton om möjligt ännu mer dramatisk än den 2008. Då ett dagen-efter-piller (med L) nu en bekräftad graviditet (med S).

Jag är själaglad. Mor och en bror hjälper mig packa lägenheten jag ska lämna. För hur länge vet jag inte. Den blivande pappan bor i andra änden av stan och jag vill dit för att göra framtidens vardag smidig för oss tre. De små sommarklänningarna packas långt långt ner i källarens lådhögar. Det dröjer år innan jag kan ha dem igen, kanske aldrig. Jag packar med tanken om att vara rund och höggravid i sommar. Packar i tanken på att bli mamma.

Sedan ringer jag honom och berättar. Han blir bara chockad först. Ber mig upprepa det jag sagt. Skrattar med gråten i halsen. Röker cigarett efter cigarett och korkar upp en öl. Jag hör barnen han spenderar jullovet med leka i bakgrunden. De pockar på hans uppmärksamhet. Han måste lägga på. Vi önskar varandra något slags ironiskt gott nytt år och bestämmer att höras igen.

Han ringer efter bara några timmar. Måste prata med mig. Vi talar länge, om hur det gick till, hur vi känner och vilka alternativ vi har, vilka utmaningar vi står inför. Jag vill behålla, det vet jag från början. Han tvekar. Frågar mycket om hur jag har tänkt att det skulle gå. Vad det skulle innebära för honom och för barnet. Jag försöker få allt att låta genomtänkt och genomförbart. Vill ha honom på min sida. När vi lägger på finns en kärlek och samhörighet oss emellan. Vi delar något stort.

Under natten är vi förstås båda fulla. Jag av lycka och han av en okänd mängd bloody mary. Vi smsar konstant. I ett av hans sista står det: " Efter några öl känns barn med dig som det finaste på jorden. Om jag får dig på köpet... Vet inte vad det betyder, men vill ha och behöver dig nära mig just nu. Hörs imorn finaste. Puss." Med det i hjärtat avslutade jag det året.

Jag går några dagar i naiv lycka. Vi har ännu inte setts och jag drömmer om barnet och framtiden. Gläds och är rädd i en underbar röra. Inviger utvalda vänner och familjemedlemmar. Alla säger "behåll, behåll". Jag går upp på nätterna för att kissa och äta, har svullna bröst och älskar mitt gravida tillstånd.  

Men sedan ses vi, jag och pappan, och ingenting känns längre lika enkelt och självklart. Efter några dagars nyktert tänkande, när det äntligen börjar sjunka in i honom är han inte längre lika positiv. Vi ses därefter ofta och pratar eller bara hänger. Äter pizza, ser film och spelar tv-spel. Försöker förgäves förstå varandra. Försöker hitta en kompromiss som är omöjlig.

Det blir tydligare och tydligare. Jag vill behålla men han vill det inte. "Jag vill inte ha barn just nu och inte med just dig" säger han. Ett krig håller på att ta form mellan oss. Vi står benhårt på varsin sida. Är säkra på vad vi vill men har ingen möjlighet att övertyga den andre.

Efter en av dessa hemska nätter av osamförstånd och sårande ord ringer jag ändå abortkliniken. För att åtminstone boka ett samtal med kuratorn.

Den första lilla tabletten

Idag var det så dags. Fruktansvärt sorgligt och lite av en lättnad. Mor kom och hämtade mig i kollektivet där jag nu bor. Vi åkte till gynakuten (där jag var senast i början på november. Då i vecka 4-5, nu i vecka 8). Jag fick komma in direkt.

Och jag tog tabletten. Väl där var det inte så svårt. Jag grät som besatt men tvivlade inte mer än jag gjort hela tiden. Dag och natt. Timme efter timme. Kanske har jag fortfarande inte fattat. Kanske är det därför jag fortfarande är lugn. 

Men jag tog den. Tabletten som gör att graviditeten avstannar. Som gör att det här fostret aldrig kommer att växa och bli ett barn. Oåterkalleligt. Nu väntar två dagar av kramper och blödningar innan jag läggs in för att slutföra det hela.

Aborten.

Jag ska berätta mer om vägen hit lite senare (eller när jag orkar).

Bekräftelse och splittring

30 december 2009

Så får jag, precis som två månader tidigare, en graviditet bekräftad. Barnmorskan lägger testet med två tydliga streck på bordet framför oss. Jag behöver inte titta, är inte förvånad. Vi talar i en knapp timme; om mig och min längtan, om missfallet och om mannen som orsakat det hela. Jag kan inte förutse hans reaktion annat än att han kommer att bli chockad. Jag ser fram emot att få ringa honom och berätta. Men, säger barnmorskan, i såna här fall råder vi kvinnan att bestämma sig först och ringa mannen sen. Det låter ofeministiskt och orättvist tycker jag. Vi är ju två i det här, tänker jag.

Men jag ringer ändå mor först. Hon är glad och förvånad och lite konfunderad. Men mest glad. Sedan ringer jag min bäste vän. Han är stum. Men skrattar. Är jag glad så är han glad. Är jag glad? Ja, så att det pirrar i hela kroppen (jag försöker minnas den känslan nu - den är så avlägsen). Hur det sprudlade och hoppade i mig. Hur levande jag kände mig. Hur jag inte kunde bärga mig innan jag fick berätta. Hur det äntligen äntligen skulle bli min tur.

Jag åker hem till min vän B och talar om saken i timmar. Vi vänder och vrider. Talar om framtiden och våra gemensamma erfarenheter av längtan, försökande och förhoppningar. Vi talar om en eventuell abort. Ändå är det som att den ligger långt långt bort i min tanke. Långt från min känsla. Abortfrågan känns som ett teoretiskt tankeproblem. Barnet som en efterlängtad framtid. Som en öppning och en förhoppning. Som ett Äntligen!

Men då hade jag heller inte ringt pappan än.

Klockren cykel

24-30 december 2009

Det är julaftons kväll och jag sitter hemma hos bror på ön där han bor. Jag har varit tvärsur hela dagen. Antar att det beror på att julen är extra jobbig i år men vet inte varför det känns så. Tänker att det kanske är pms och känner efter i kroppen efter mens på väg. Kanske. Jag har åtminstone ont i ryggen och en yttepytte blödning.

Men dagarna går och mensen kommer inte. Inte heller några av de andra tecknen på att den är på väg. På cykeldag 30 tar jag ett av mina billiga postordertest. Graviditetstest.

Det är positivt. Går det att lita på?

Jag räknar. Cd 1 var förste december, det blir lätt att räkna. Jag träffade S på cd 14. ÄL brukar komma kring 19-20 men kom denna månaden 17-18 nånting. Cd 24 hade jag känningar och en nidblödning. 8 dagar efter befruktning och ägget fäster. Cd 30 och ett positivt gravtest. Det stämmer bara alltför väl.

Jag ringer närmaste barnmorksemottagning och får en tid senare samma dag.  

Först möts vi... (ofrånkomligen)

14 december 2009

Jag ska börja berätta nu. Orkade bara inte formulera mig när allt var så osäkert. Men nu har jag bestämt mig... tror jag. Och så får det bli. Jag behöver stödet som vanligt för att orka.

I december, den 14:e, satt jag och N på krogen och flamsade. Jag var sugen på att göra något oplanerat, spontant, tramsigt. Jag gör aldrig det längre. Väldigt få är efterfesterna och sällan kommer dygnandet. Hösten har handlat om att planera och förbereda. Att leva väl. Att träna, sova och äta enligt fertilitetsdieten. Att ta vara på mig som min bäste vän säger varje gång vi ska lägga på luren. Men jag orkar inte mer. Ibland vill jag bara öppna för möjligheterna att något oväntat kan hända i livet.

Så jag gjorde det. Plötsligt satt P och S och pratade med oss. Vi pratade om saker som Göran Hägglund, sossar, amning och muttan. S hade en hand på mitt lår, eller en i min nacke. Kvällen gick. N frågade om jag skulle med S hem och jag skulle tydligen det. Det blev så. Han körde mig till jobbet nästa dag.

Men det slutade inte där.   

Hem till mor

För femte eller kanske sjätte gången flyttar jag hem till mor. Far och en bror bor också där.

Det verkar konstigt tycker folk. Speciellt de på jobbet eller sådana som tycker att ett uppstyrt liv är viktigt. Men jag vet inte om det är så konstigt egentligen. 

Jag vill inte bo i min lägenhet helt enkelt. Tycker att den är för dyr och ensam. För långt bort från alla andra. Jag är där så lite. Vill hellre var med människor än själv. Livskrisar lite och vill någon annanstans. Kanske inte nödvändigtvis hem till mor men så får det bli.

Just nu. För om två veckor flyttar jag - om allt går vägen - till ett finfint kollektiv där tre vänner bor. Framförallt min bästa E. Jag tror det kan bli bra. Om så bara för ett litet tag.


Nyår

Det är dramatiska dagar. Jag vill inte berätta allt som händer än. Bara att det snurrar i hjärtat och i huvudet. Att jag varken vet ut eller in. Att jag inlett någonting som jag inte vet om jag vill fortsätta på.

Dramatiskt var det också förra året. Jag och L hamnade i en situation. Såhär skrev jag i den andra bloggen: 

"De sista timmarna före nyårsafton river och sliter i mig när jag gör misstag som skulle kunna stå mig dyrt. Det löser sig som vanligt inte men jag löser det och den som sitter i rävsaxen vid min sida kan andas ut. Jag kommer att fixa det försäkrar, snyftar, skriver, sms:ar jag, jag fixar det jag lovar dig jag lovar dig./.../. Någonting klickar till inom mig. Jag tror att droppen som vibrerade på ytan precis fick bägaren att rinna över. Det klickar till och jag vet plötsligt tydligare än någonsin förr att jag inte kan hamna här igen. Jag får aldrig någonsin göra såhär igen. Beslutsamheten stärks trots hjärtats flimrande och fladdrande. Vetskapen sjunker in och fogas samman med en övertygelse som måste ha legat klar sedan länge. Jag behövde tydligen bara en knuff och när jag nu fick det... ja, då är det bara att köra."

Där och då tog jag mitt Danmarksbeslut. Där började resan. Jag lovade mig ett handlingskraftens år och jag följde det ända in i sista stunden av 2009. Det har varit ett, som sagt, dramatiskt och spännande år. Vad gäller funderande och försökande åtminstone. Jag står i slutet av året och är mer uppochnervänd än vanligt. Men också starkare och lyckligare. Jag tror jag vet vad jag vill göra. (Några danmarksplaner smids inte längre. Det är just nu lite av en lättnad.)    


RSS 2.0