ilangtanstider

Så sätter den där tärande längtan in igen. Med fullständigt förödande styrka. Det är för att jag snart ska jag upp till storstaden och hälsa på min systerdotter.
 
Jag längtar mig fördärvad efter henne. Har hört att hon sedan jag träffade henne sist har lärt sig mitt namn. Men minns mig inte! Så är det ju med små barn om man inte träffar dem tillräckligt ofta. Men det gör ont ändå. Jag vill vara lika viktig för henne som hon är för mig. Jag kan bara hoppas och önska att det kommer att bli så när hon växer upp.

Jag vill vara den där mostern som jag själv aldrig hade. Hippiemostern. Den unga mostern som lyssnar och förstår. Kulturtantsmostern och miniäventyrens moster. Jag gav henne en konkenrygga i namngivningspresent som en symbol för det. För hur vi ska ut på små äventyr hon och jag. Hur jag bara kan hoppas att hon kommer att vara beskyddande och kärleksfull mot sina små kusiner när de kommer. Hur jag bara hoppas att hennes mamma, min syster, snart kommer att vilja lämna henne ensam i min vård så att vi kan bonda på riktigt. 

Tills dess gläds jag av bara den för att det är jag som ska hämta på dagis på fredag. Längtar och längtar.

sjunger Lars Winnerbäck och jag nynnar med på väg mellan jobbpendeln och bussen mot Norge. Jag ska till Oslo med N och F och i den tveksamma stämning som har tagit mig i besittning de senaste dagarna tänker jag: det här hade jag inte kunnat göra om jag hade barn.

Men sen tänker jag två saker till. 

(1) Att hade jag haft barn hade jag väl hellre velat vara hemma med min bebis än skrota runt på de norska gatorna i oktoberkylan. Eller hade jag det? Det kan jag ju aldrig veta förrän jag står där. Och, som så ofta kommer upp när vi talar barnlängtan, det händer att folk säger: men tänk om du ändrar dig?. Men en ändrar sig aldrig. Det är helt enkelt inte möjligt att jag skulle ändra mig och inte vilja att jag hade fått mitt barn. Helt omöjligt. 

Å andra sidan är jag inte dummare än att jag fattar att det finns mängder av saker i mitt singelbarnlösa liv som jag kommer att sakna. Spontanresorna till Stockholm, Malmö eller Oslo är några av de sakerna. Därmed inte sagt att jag inte skulle ge upp dem på två röda om jag kunde välja att ha ett barn istället. Det skulle jag. Ge upp allt det här för ett barn. Välja barnet framförallt allt annat i världen, framför allt annat i mitt liv. 

(2) För det andra tänker jag att jag visst skulle kunna åka. Antingen tar jag med mig barnet. Konstigare saker har hänt. Syrran tog sin tremånaders till Thailand. Eller också har jag syskon, vänner och framförallt mor som i alla lägen kommer att ställa upp. Kanske inte första halvåret eller ens första året, men sedan kommer det att vara fullt möjligt att lämna mitt barn hos dem i två och en halv dag för att få lite kvalitetstid med vännerna. Dessutom kommer allt som åren går fler vänner att skaffa barn och därmed blir våra umgängeskretsar, vårt sätt att umgås, annorlunda.

Bekanten E väntar ju nu och vännen A får sitt till våren. Vi kommer att hänga på ett annat sätt i framtiden och mina barn kommer att få vara med. Såsom min bäste väns hund nu får. Vi anpassar oss efter hunden så som vi kommer att anpassa oss efter barnen. Jag har inga problem med det. Snarare ser jag fram emot det. 

När min kära vän A låter sådär övertygad om att jag ska skaffa barn på egen hand börjar jag plötsligt tvivla. Jag vet inte om hon låter sådär för att peppa eller för att ifrågasätta. Det fungerar åt båda håll, men just nu mest åt det tvivlande.

Framförallt handlar det om huruvida jag kommer att orka. Det är jobbigt att ha barn! Och det är tokjobbigt att göra det själv. Att inte ha den där personen att göra det tillsammans med. Att inte vara två om saken. Inte ha det som ett gemensamt projekt. För hur mycket min mor, mina syskon och vänner än kommer att stötta mig så är det till syvende och sist bara jag som måste klara allt. Det finns hjälp av få, men bördan är därmed inte delad.

Dessutom oroar jag mig för att det kommer att vara ännu svårare att träffa någon när jag har barn. Jag kommer ju inte alls att komma ut på samma sätt. Och om jag väl träffar någon kommer den personen nästan oundvikigen att skrämmas av det faktum att jag är ensamstående mamma. Det kommer krävas så mycket mer för att inleda och upprätthålla en relation. Och jag som inte ens lyckas med det som barnlös tvåsamhetslängtande översocial singel.

Oroväckande skrämmande tankar. 

En vän kommer hem efter en längre resa och undrar hur det går för mig med barnanskaffandet.
"Det går dåligt" rapporterar jag. "Det har inte blivit något av det än".
"Varför inte?" undrar hon och låter helt allvarlig. "Varför har du inte gjort det om det nu är det du så gärna vill?"
"Jag vet inte", säger jag, "saker har kommit emellan och så har jag ju inte familjen med mig" Det är nödvändigt att ha familjen med sig har jag lärt mig på FEMMIS. Om jag nu inte skulle ha förstått det själv.

"Så", säger hon min kloka starka modiga vän, "när ska det bli av då? Vad väntar du på?"
"Jag väntar på modet, på pengarna och stödet tror jag. Jag väntar på bättre tider. Väntar jag på kärleken, tryggheten och må-bra-et."

Jag väntar på att beslutet ska växa fast i min ryggrad så att jag aldrig någonsin mer behöver tveka. Det är så svårt att göra saker en inte hundra tror på. Jag borde vågat för länge sedan.

Och det är när jag sitter där och förklarar för henne att jag ska göra det när jag fyllt trettio. Att den faktiska processen förbi tänkandet och planerandet, den faktiska resan och inseminationen - för att tala klarspråk, ska ske om ett och ett halv år som jag inser att det är sant.
 
"Jag har bestämt mig, nu menar jag allvar" - som Kristina från Duvemåla säger.

I helgen hade jag ett oerhört stärkande samtal med en vän. En vän som egentligen inte är mer än en bekant. En barnlängtande sådan.

Hon och hennes man har försökt bli gravida ett tag nu. De vet inte varför det inte går. De ska väl sätta igång med en utredning men orkar inte riktigt ta tag i det. Har inte riktigt tagit hand om sorgen det var att upptäcka att det inte bara gick. Hon berättade för mig att hon visste att det kunde bli svårt, och trots att hon visste det så väl så blev hon ändå chockad. Ändå hade hon inte förstått det på riktigt. Så nu är allt mest kaos hos dem. I dem.

Någonstans är vår längtan så nära besläktad. Det här med att längta efter ett barn förbinder oss. Trots att hon har barn sedan tidigare och trots att hon har någon att skaffa dem med så är längtan och sorgen kanske inte mindre. Jag förstår det även om jag inte kan känna det. Hur kan hennes sorg vara så stor trots att hon i mina ögon har en del av det jag drömmer om? Jag vågar inte säga det till henne men tänker elakt nog att hon inte borde sörja när hon redan har man och barn. Tänk på oss som inte har någotdera. 

Men jag är orättvis. Återigen, jag ser och förstår hennes sorg och hennes längtan. Den finns ju också hos mig. Och detta trots att jag inte har hunnit börja försöka än.    

Gårdagen var en orgie i hippietrams, vänskaper och dramatik.

Ju mer jag och D umgås desto mer uppenbart blir det att vi inte har så mycket att prata om. Eller att det liksom inte riktigt kan lossna för oss i samtalen. Det blir alltför ofta så att vi talar om tunga saker och att han eller jag, eller båda blir ledsna. Samtidigt kan jag inte låta bli att föra de sakerna på tal. Dels för att de är viktiga, dels för att jag faktiskt undrar och dels för att jag vill hjälpa honom om jag kan. Men också lite för att det är i de samtalen vi verkligen når varandra. Det är då vi kommer varandra nära och det är stundtals allt jag vill.

Långsamt långsamt har jag börjat inse att det inte kommer att bli vi. Att han faktiskt inte vill ha mig. Alls. Ofta gör det ont men ofta vet jag också att han vill ha mig som vän. Och någonstans betyder det att han kommer att finnas kvar i mitt liv. Någonstans är det allt som betyder något.

Även de dagar då jag helt kan släppa tanken på att få honom kan jag inte släppa tanken på att jag hade önskat honom som far till mina barn. Han skulle bli en sådan underbar pappa.  Det känns som om jag har fantiserat om det i dagar, månader och år nu. Kanske är de fantasierna och drömmarna starkare med honom just för att han är ett sådant fadersmaterial. För att han är mjuk, varm, känslig och erhört godhjärtad. För att han är en av de finaste människor jag någonsin träffat.

Och för att han aldrig någonsin kommer att bli min.   

Internet är verkligen en guldgruva för den barnlängtande. Jag har svårt att sätta mig in i hur folk gjorde innan, de måste ju ha känt sig väldigt ensamma med sin längtan, sitt problem, sin läggning eller vad det nu kan ha handlat om. Nu behöver en bara göra den enklaste fulgooglingen för att få fram bloggar, nätverk och hemsidor om barnlängtan och barnlöshet. 

En av de sidor som jag kikat runt på en del på senaste tiden är FEMMIS. Det är en förening för "frivilligt ensamstående mammor som fått, eller planerar att få, barn genom assisterad befruktning med donator". Det är just det där med frivilligt ensamstående som jag har haft problem med. Det är det som fått mig att tveka att ansöka om medlemskap.  Jag har inte vetat om jag verkligen är det.

Jag har länge kallat mig barnlös eller ofrivilligt barnlös. Mor tycker att det är ett felaktigt begrepp eftersom hon inte tycker att en kan kalla sig barnlös som ung och singel. Det verkar som om hon har en bild av de barnlösa som någon, helst i par, helst äldre, som försökt få barn i många år men inte lyckats. Jag tycker att en barnlös också kan vara någon som vill ha barn men inte har några. En barnlängtande är nog ofta (inte alltid) ofrivilligt barnlös tänker jag.

Men i FEMMIS beskrivning står ju att en ska vara frivilligt ensamstående. Jag brukar se mig som både ofrivilligt barnlös och ofrivilligt singel. Det är klart att jag också skulle vilja träffa någon.  Att se mig själv som frivilligt ensam känns lite som att ge upp.

Kompromissen har därför blivit att försöka tänka på min situation som en barnlös singel. Det vill säga som frivilligt blivande ensamstående men som ofrivilligt singel. Om det nu för medlemskapets skull nödvändigtvis ska definieras.

Ikväll ska jag förhoppningsvis träffa J. Och imorgon kommer jag att få vakna med honom och hans 3,5-åriga dotter Myran. 

Det är tråkigt att behöva sluta träffa J men det känns helt hemskt att inte kunna vara med Myran mer. Hon är underbar! Jag kommer att sakna henne så mycket. Med undantag för min systerdotter är det här det närmaste jag har kommit ett barn på många år.

De lyckligaste stunderna denna tidiga höst har varit när hon nyvaken och halvnaken kryper upp i "vår" säng och lägger sig på min mage. Klockan halv sex på morgonen är jag knappt vid medvetande. Det enda jag vet är att jag vill stanna med henne i min famn bara en liten liten stund till.