Journalsamtal
Nu har jag haft mitt journalsamtal med Gaia. Eftersom jag är helt hopplös att få tag på (även om det är bättre nu när jag försöker vara hemma ett par kvällar i veckan) erbjöd E på kliniken att ringa mig på en söndag. Så schysst!
Jag vet inte vad jag trodde men kanske väntade jag på någon form av bedömning. Eller kanske ännu mer på ett ifrågasättande. Få människor har jag mött i den här processen som inte, om än aldrig så lite, har varit hårt eller milt ifrågasättande. Som inte känt behovet av att reda ut mina motiv. Varför skulle inte de på kliniken känna samma sak?
Visserligen. Jag talar med ett ställe dit vi ensamstående åker som bor i ett land där det vi tänker göra är olagligt. Hon har mött hundra av oss redan. Kanske kan hon på bara min röst och min journal avgöra om jag är redo, om jag vet vad jag ger mig in på.
Men hur ska jag veta det? Det finns liksom inga tvivel i min mage just nu. Inte heller något i mitt huvud. Allt känns bara... rätt. De övervägande känslorna är nervositet och lite rädsla blandat med otålighet och entusiasm. Men inte tvivel. Jag har, om så än för tillfället, lämnat alla tvivel bakom mig.
Jag ställer tusen frågor men märker att Femmis redan gett mig de flesta svaren. Efter journalsamtalet står det därför klart att jag är så gott som redo. Kvar återstår ett par saker. Jag jobbar på dem nu.
Jag vet inte vad jag trodde men kanske väntade jag på någon form av bedömning. Eller kanske ännu mer på ett ifrågasättande. Få människor har jag mött i den här processen som inte, om än aldrig så lite, har varit hårt eller milt ifrågasättande. Som inte känt behovet av att reda ut mina motiv. Varför skulle inte de på kliniken känna samma sak?
Visserligen. Jag talar med ett ställe dit vi ensamstående åker som bor i ett land där det vi tänker göra är olagligt. Hon har mött hundra av oss redan. Kanske kan hon på bara min röst och min journal avgöra om jag är redo, om jag vet vad jag ger mig in på.
Men hur ska jag veta det? Det finns liksom inga tvivel i min mage just nu. Inte heller något i mitt huvud. Allt känns bara... rätt. De övervägande känslorna är nervositet och lite rädsla blandat med otålighet och entusiasm. Men inte tvivel. Jag har, om så än för tillfället, lämnat alla tvivel bakom mig.
Jag ställer tusen frågor men märker att Femmis redan gett mig de flesta svaren. Efter journalsamtalet står det därför klart att jag är så gott som redo. Kvar återstår ett par saker. Jag jobbar på dem nu.
Mycket längre
Jag tyckte att han skrek
så jag skrek rakt ut vad jag ville ha
Jag trodde att han såg
så jag visade vem jag verkligen var.
Jag trodde att vi bottnade båda två
så jag simmade ut
på det djupa
och tänkte aldrig på
att han är mycket längre än jag.
Jag letade upp Blendas låt om den bortsimmande kärleken (alla hennes låtar är om kärlek förvisso) en kväll när jag var extra ledsen över L och tänkte på den här texten. Trodde att den kanske skulle hjälpa mig på det där identifikationssättet som en ibland behöver. Som att knarka Maud Lindströms låtar. Eller gamla Lars Winnerbäck. Det var längesedan jag hade det behovet.
Men när jag hörde låten insåg jag att den inte behövdes den här gången. Jag saknar honom varje dag men jag är inte ledsen och arg. Och framförallt inte besviken på det sätt som jag trodde. Inte på honom. Bara på de vändningar som relationen tar, de vindlingar som våra liv för oss i. På att han måste följa sin kärlek till andra sidan jorden och att jag måste följa mig längtan utan honom vid min sida. Det är en bitterljuv, lätthanterlig och förhoppningsvis övergående besvikelse.
så jag skrek rakt ut vad jag ville ha
Jag trodde att han såg
så jag visade vem jag verkligen var.
Jag trodde att vi bottnade båda två
så jag simmade ut
på det djupa
och tänkte aldrig på
att han är mycket längre än jag.
Jag letade upp Blendas låt om den bortsimmande kärleken (alla hennes låtar är om kärlek förvisso) en kväll när jag var extra ledsen över L och tänkte på den här texten. Trodde att den kanske skulle hjälpa mig på det där identifikationssättet som en ibland behöver. Som att knarka Maud Lindströms låtar. Eller gamla Lars Winnerbäck. Det var längesedan jag hade det behovet.
Men när jag hörde låten insåg jag att den inte behövdes den här gången. Jag saknar honom varje dag men jag är inte ledsen och arg. Och framförallt inte besviken på det sätt som jag trodde. Inte på honom. Bara på de vändningar som relationen tar, de vindlingar som våra liv för oss i. På att han måste följa sin kärlek till andra sidan jorden och att jag måste följa mig längtan utan honom vid min sida. Det är en bitterljuv, lätthanterlig och förhoppningsvis övergående besvikelse.
Ännu en unge
Jag har träffat min vän M två gånger under de kanske tre år som gått sedan han mötte sin kärlek C. Jag kan sörja det ibland. Men nu har M och C fått sin Lova och det är bara glädje. (Värst vad alla utanför femmis föder döttrar...)
M och C har tagit sitt lilla L och flyttat från stan. "Ut till en stuga i skogen" säger P, men så långt bort var det visst inte. Ett litet hus på landet snarare. Det låter fint på så många sätt men det är nog det sista vi ser av dem på ett tag enas vi om. Om det var svårt att få tag på dem när de bodde i stan och inte hade barn lär det ju bli omöjligt nu. Och om vi (som i jag och P, vi som har varit vänner i nio år och genom varierande grad av bittert singelskap nästan lika länge) störde oss på deras isolering som par, deras ständiga närvaro vid varandras sida, deras klassiska heteronormativa liv, förut så lär det inte bli bättre.
Men medan P vädrar sin besvikelse och ett uns av bitterhet rycker jag på axlarna. Vad jag förlorar är mindre än vad de får. "Den kärleksgåva de har är värd så många försakanden..." säger jag och ser hur P skakar på huvudet åt mitt hippietrams. Och det må vara just det, kanske i kombination med barnromaniserande, men... jag tänker låta dem hållas i sin bubbla så länge de behagar. Kommer de ut och tillbaka till oss igen skulle det göra mig lycklig. Men det gör mig också glad att veta att de har det bra. Särskilt som M var en del av vår tresamhet av missnöjt singelskap i många år. Vi unnar honom detta, visst gör vi P?
M och C har tagit sitt lilla L och flyttat från stan. "Ut till en stuga i skogen" säger P, men så långt bort var det visst inte. Ett litet hus på landet snarare. Det låter fint på så många sätt men det är nog det sista vi ser av dem på ett tag enas vi om. Om det var svårt att få tag på dem när de bodde i stan och inte hade barn lär det ju bli omöjligt nu. Och om vi (som i jag och P, vi som har varit vänner i nio år och genom varierande grad av bittert singelskap nästan lika länge) störde oss på deras isolering som par, deras ständiga närvaro vid varandras sida, deras klassiska heteronormativa liv, förut så lär det inte bli bättre.
Men medan P vädrar sin besvikelse och ett uns av bitterhet rycker jag på axlarna. Vad jag förlorar är mindre än vad de får. "Den kärleksgåva de har är värd så många försakanden..." säger jag och ser hur P skakar på huvudet åt mitt hippietrams. Och det må vara just det, kanske i kombination med barnromaniserande, men... jag tänker låta dem hållas i sin bubbla så länge de behagar. Kommer de ut och tillbaka till oss igen skulle det göra mig lycklig. Men det gör mig också glad att veta att de har det bra. Särskilt som M var en del av vår tresamhet av missnöjt singelskap i många år. Vi unnar honom detta, visst gör vi P?
Återvändande och avsked
L kom tillbaka en kort sväng. Ett tiodagarsbesök han tänkte ägna åt att jobba varje natt. Åt att tillbringa lite dagtid med familjen och las sobrinas. Kvällar med vänskaper. Och så en glimt av mig. Det blev nog just så. Bara det att jag vill ha mer än en glimt.
Vi sågs en söndag och åkte och badade. Precis som förra gången. Låg där på en klippa och pratade om allt som runnit förbi de här tre månaderna då vi inte setts (och knappt ens hörts). Vi talade om processen och donatorvalen. Om vännernas skepsism och stöttanden. Om omvärldens queertänk. Eller brist på detsamma.
Men mest av allt talar vi nog om kärleken. Om hans oerhörda kärlek för sitt ex och hur han ska vinna henne tillbaka. Om vad hon betytt för honom och vad han - eventuellt och förhoppningsvis - också betytt för henne. Om hur han är sitt allra bästa, klaraste, starkaste, roligaste jag i hennes sällskap. Och om hur han vill att hon ska föda hans barn.
Och jag som vill föda hans. I den stunden, och i alla de stunder vi är nära, så vill jag det. Inte så att vi bygger en varaktig relation eller att han är den som en brukar referera till som "pappan till mina barn". Inte så att han kommer att komma tillbaka till mig om det inte funkar med exet. Eller att jag ens vet om jag vill att det ska bli vi.
Bara det att jag vill ha hans barn. Bara det.
Vi sågs en söndag och åkte och badade. Precis som förra gången. Låg där på en klippa och pratade om allt som runnit förbi de här tre månaderna då vi inte setts (och knappt ens hörts). Vi talade om processen och donatorvalen. Om vännernas skepsism och stöttanden. Om omvärldens queertänk. Eller brist på detsamma.
Men mest av allt talar vi nog om kärleken. Om hans oerhörda kärlek för sitt ex och hur han ska vinna henne tillbaka. Om vad hon betytt för honom och vad han - eventuellt och förhoppningsvis - också betytt för henne. Om hur han är sitt allra bästa, klaraste, starkaste, roligaste jag i hennes sällskap. Och om hur han vill att hon ska föda hans barn.
Och jag som vill föda hans. I den stunden, och i alla de stunder vi är nära, så vill jag det. Inte så att vi bygger en varaktig relation eller att han är den som en brukar referera till som "pappan till mina barn". Inte så att han kommer att komma tillbaka till mig om det inte funkar med exet. Eller att jag ens vet om jag vill att det ska bli vi.
Bara det att jag vill ha hans barn. Bara det.
N och hans Ninja
Vår vän N blev med dotter häromdagen. Tidigare än väntat men allt har gått strålande. Och hon är fantastiskt vacker på bilden. Eller också ser hon ut som vilken bebis som helst. Fast inte för oss förstås.
N har läst alla pappaböcker och papabloggar han kommit över. Han har inte tyckt att någon håller måttet. Han ska skriva en själv har han tänkt. Den kommer att bli bra.
Och oavsett alla pappabloggar och goda råd kommer han att bli en superbra far. Han är klok som en bok.
N har läst alla pappaböcker och papabloggar han kommit över. Han har inte tyckt att någon håller måttet. Han ska skriva en själv har han tänkt. Den kommer att bli bra.
Och oavsett alla pappabloggar och goda råd kommer han att bli en superbra far. Han är klok som en bok.
Syskonen
En underbar femmis mailade mig och gav pepp efter att hon läst på min profilsida där. Hon kommenterade det jag hade skrivit om familjen och jag var tvungen att gå in och kolla. Det börjar bli ett par månader, kanske ett halvår, sedan jag skrev det där och det stämmer faktiskt inte längre.
Jag skrev att de inte är på min sida. Kanske är de det nu. Jag vet inte säkert. Sådant kan vara lite oklart hos oss. Jag har fem syskon och en tendens att klumpa ihop dem till en stor massa som tycker annorlunda än jag. Och då göra felkopplingen att de därmed är överens med varandra. De är sällan det. Eller ens speciellt lika, just så som jag är olik dem. Så jag mailade dem länken till den här anonyma bloggen och tänkte att om de har tid, lust, ork att läsa så ser de lite bättre hur jag tänker, var jag står och vad som pågår. De svarade inte, men det brukar folk ju heller inte göra.
Men så ringde en av dem. Det syskonet sa till mig att hen läst hela bloggen (jag har skrivit i snart ett år) och gråtit. Att hen slutligen förstår någonting som hen inte förståt förut. Om min längtan och sorg. Och om det faktum att allting inte är så rosenskimrande hos mig heller alla gånger. Men det viktigaste, det största och det vackraste hen säger, är att hen vill vara en del av mitt barns liv. Jag har ett kriterium för det: att en måste sköta sig, och det är precis vad vi under hösten ska fixa. Jag känner mig naivt entusiastisk inför det faktumet för första gången på... trehundra år.
(Jag inser att det här inlägget är oerhört luddigt/vagt för de som inte känner mig, men ibland får även sådana tankar råda)
Jag skrev att de inte är på min sida. Kanske är de det nu. Jag vet inte säkert. Sådant kan vara lite oklart hos oss. Jag har fem syskon och en tendens att klumpa ihop dem till en stor massa som tycker annorlunda än jag. Och då göra felkopplingen att de därmed är överens med varandra. De är sällan det. Eller ens speciellt lika, just så som jag är olik dem. Så jag mailade dem länken till den här anonyma bloggen och tänkte att om de har tid, lust, ork att läsa så ser de lite bättre hur jag tänker, var jag står och vad som pågår. De svarade inte, men det brukar folk ju heller inte göra.
Men så ringde en av dem. Det syskonet sa till mig att hen läst hela bloggen (jag har skrivit i snart ett år) och gråtit. Att hen slutligen förstår någonting som hen inte förståt förut. Om min längtan och sorg. Och om det faktum att allting inte är så rosenskimrande hos mig heller alla gånger. Men det viktigaste, det största och det vackraste hen säger, är att hen vill vara en del av mitt barns liv. Jag har ett kriterium för det: att en måste sköta sig, och det är precis vad vi under hösten ska fixa. Jag känner mig naivt entusiastisk inför det faktumet för första gången på... trehundra år.
(Jag inser att det här inlägget är oerhört luddigt/vagt för de som inte känner mig, men ibland får även sådana tankar råda)
Är det inte verklighet så drömmer jag
Det är natt igen. Jag har feberfrossa. Jag börjar hallucinera. Eller drömmer jag? Kanske.
Det ligger ett litet barn vid min sida. Alltså är det en dröm. I det vakna livet är barnet för långt borta. För långt bort i framtiden.
I drömmen ligger hon bredvid mig och doftar. Det låter när han andas. Är hon förkyld eller brukar de låta såhär? Jag vet inte än. Kanske är det min egen astmaandning som tränger sig in i drömmen? Om den här är en av mina vanliga mardrömmar kommer någon snart och tar honom ifrån mig. Hon är inte din! kommer de att säga. Eller som i de värsta marorna; du är inte värd henne. Du har inte förtjänat honom.
Har jag tur den här gången hinner jag vakna innan de tar henne. Då blir det en lycklig dröm. Jag håller honom försiktigt nära mig och blundar hårt. Om jag vaknar nu blir det en bra dag. En sådan dag då längtan inte behöver styra alla tankar. Då nattens mardrömmar blir dagens önskningar. Att en dag vakna och finna henne där i min famn. På riktigt.
Käkarna - det elfte läkarbesöket
Efter nästan ett halvårs väntan fick jag tid hos specialisten för orofacial smärta. Hon drog den vanliga ramsan; om att lägga om sitt liv, om att inte spänna sig och bita ihop. Om att sova minst åtta timmar. Jag försökte lyssna, det gjorde jag verkligen, men jag har hört det till leda. Hon gav mig små övningar i att gapa och och slappna av. Hon ordinerade mig meditation. Jag är inte intresserad just nu. Klarar knappt av treminutersavslappningen på gymmet efter ett hårt pass.
Men jag vet å andra sidan att det är dåligt att vakna om mornarna med så spända käkar att en knappt kan äta frukost. Att det är störigt att äta middag med mig när jag är som mest stressad eftersom en hör knäppningarna från min käke rakt över bordet. Och att de stör när en hånglar.
Dessutom vet jag, jag vet jag vet, att stressen är ett uttryck för, och de spända axlarna en biverkning av, någonting annat. Jag vet tillochmed vad det är. Prestationångest, olycka, förvirring, rädsla, oro. Längtan, saknad, rastlös väntan. Jag ska göra någonting åt det där.
Jag tror att mitt barn ska få heta Längta i andranamn. (Eller Desideria - den efterlängtade). Men om det blir en pojke då? Har jag sagt att mitt barn ska heta...
Men jag vet å andra sidan att det är dåligt att vakna om mornarna med så spända käkar att en knappt kan äta frukost. Att det är störigt att äta middag med mig när jag är som mest stressad eftersom en hör knäppningarna från min käke rakt över bordet. Och att de stör när en hånglar.
Dessutom vet jag, jag vet jag vet, att stressen är ett uttryck för, och de spända axlarna en biverkning av, någonting annat. Jag vet tillochmed vad det är. Prestationångest, olycka, förvirring, rädsla, oro. Längtan, saknad, rastlös väntan. Jag ska göra någonting åt det där.
Jag tror att mitt barn ska få heta Längta i andranamn. (Eller Desideria - den efterlängtade). Men om det blir en pojke då? Har jag sagt att mitt barn ska heta...
En familjemiddag
Nivån är låg men ribban hög. Eller något. Våra diskussioner om insemination går högljudda och vilda. Far spårar ur på "negerunge". Mor sitter tyst. Det gör ingenting, eftersom jag redan vet exakt var hon står i frågan. S har inte kommit än, jag hade velat höra hennes åsikt. Syrran debatterar med småbröderna.
Diskussionen är stundtals okänslig, som om den bara fördes på ett teoretiskt plan. "Det handlar om mitt liv!" vill jag skrika. "Det finns på riktigt!". Men det är en alltför viktig fråga för att jag ska vilja avbryta dem och missa något de har att säga. Jag känner mig stark. Aldrig förut har jag varit så övertygad om att jag gör rätt. Aldrig förut har vi haft en så öppen diskussion om något som har varit så viktigt för mig, om något som faktiskt betyder. Något som faktiskt kan komma att hända.
De må tycka att jag är galen, det är ju trots allt, vilket jag gång på gång försäkrar min omgivning att jag förstår, ett livsomvälvande beslut jag fattar. Dessutom är det på långt när den tokigaste idé jag någonsin fått. Jag vet detta och vill göra det ändå. Jag tror att det äntligen har börjat gå in i familjens huvuden. Jag väntar på att det ska nå deras hjärtan men vet att de inte är lika hippieromantiserande som jag. Kanske väntar jag på hjärtkänslorna förgäves. Kanske kan det inte komma förrän de håller det nya lilla livet i sin famn. Hur det än kom till kommer de inte att skjuta det ifrån sig. Inte ens den saknade familjemedlem som jag ännu inte hunnit diskutera saken med. Inte ens den.
Så jag låter dem hållas. Debattera sig blå. Det får mig inte att falla den här gången. En gång blir jag sårad; det är när de undrar om jag funderat på barnets framtida identitetsproblemantik. OM jag funderat på det. Det är en av de största frågorna i processandet och det är en av de saker som ständigt snurrar i mitt huvud nu i donatorväljartider. En gång blir jag fundersam; det är när far använder argumentet "du har ju inte kommit över den gamle än" som ett argument för att han inte motsätter sig mitt beslut att skaffa barn på egen hand. Betyder det alltså att det här är rätt för att han inte tror att jag kan träffa någon igen? Betyder det att han ser något som jag inte längre kan se? Någon slags hang up, något litet i mig som fortfarande längtar efter J? "Han ser ingenting", säger mor. Jag hoppas hon har rätt.
Diskussionen är stundtals okänslig, som om den bara fördes på ett teoretiskt plan. "Det handlar om mitt liv!" vill jag skrika. "Det finns på riktigt!". Men det är en alltför viktig fråga för att jag ska vilja avbryta dem och missa något de har att säga. Jag känner mig stark. Aldrig förut har jag varit så övertygad om att jag gör rätt. Aldrig förut har vi haft en så öppen diskussion om något som har varit så viktigt för mig, om något som faktiskt betyder. Något som faktiskt kan komma att hända.
De må tycka att jag är galen, det är ju trots allt, vilket jag gång på gång försäkrar min omgivning att jag förstår, ett livsomvälvande beslut jag fattar. Dessutom är det på långt när den tokigaste idé jag någonsin fått. Jag vet detta och vill göra det ändå. Jag tror att det äntligen har börjat gå in i familjens huvuden. Jag väntar på att det ska nå deras hjärtan men vet att de inte är lika hippieromantiserande som jag. Kanske väntar jag på hjärtkänslorna förgäves. Kanske kan det inte komma förrän de håller det nya lilla livet i sin famn. Hur det än kom till kommer de inte att skjuta det ifrån sig. Inte ens den saknade familjemedlem som jag ännu inte hunnit diskutera saken med. Inte ens den.
Så jag låter dem hållas. Debattera sig blå. Det får mig inte att falla den här gången. En gång blir jag sårad; det är när de undrar om jag funderat på barnets framtida identitetsproblemantik. OM jag funderat på det. Det är en av de största frågorna i processandet och det är en av de saker som ständigt snurrar i mitt huvud nu i donatorväljartider. En gång blir jag fundersam; det är när far använder argumentet "du har ju inte kommit över den gamle än" som ett argument för att han inte motsätter sig mitt beslut att skaffa barn på egen hand. Betyder det alltså att det här är rätt för att han inte tror att jag kan träffa någon igen? Betyder det att han ser något som jag inte längre kan se? Någon slags hang up, något litet i mig som fortfarande längtar efter J? "Han ser ingenting", säger mor. Jag hoppas hon har rätt.
Dieten och kroppen
Jag har blivit smal. Eller åtminstone märkbart smalare.
Från Stork fick jag i december några papper som jag hade beställt. Även om jag nu lutar åt Gaia var de ju det naturliga första valet. Därifrån fick jag olika inseminationsförberedande tips och instruktioner. En av dem hette Lev sunt! och var, mer eller mindre, en fertilitetsdiet. Jag har försökt följa den.
Att avstå från tobak, alkohol och kaffe var förstås inget ovanligt. Eller kött. Mjölkprodukterna har jag dragit ner på så länge jag haft veganambitioner så där återstår i stort sett bara keso och ostar av alla slag. Att göra brödet och pastan mörkare är inte så svårt eller att ta det vita eller röda teet. Det svåraste är sockret för en sötsaksjunkie som jag. Speciellt när mina vänner A och B är lika illa däran. Sedan var det det där med att äta grönsaker. Det går inget bra. Jag köper ambitiöst hem broccolin och zuccinin bara för att sedan se att den har möglat nästa gång jag får för mig att titta in i kylskåpet. Jag lagar fortfarande bara mat(lådor) på söndagarna. En kan diskutera hur nyttigt det är att leva på mackor och pasta och färdigmat... men en kan också hävda att om jag levt såhär under mitt vuxna liv, säg 10 år, utan att få några brister, då är det nog ingen fara. Därmed inte sagt att det inte ska bli bot och bättring.
Och så träningen då. En sisådär fem pass i veckan var ju inte vad de rekommenderade. Istället femton minuter motion i frisk luft varje dag. Jag cyklar till jobbet de flesta dagar, det tar en halvtimme varje väg. Check. Jag har ett jobb där jag står minst tre timmar om dagen. Check. Jag dansar säkert två-tre av veckans kvällar. Check.
Jag började med dieten i januari och märkte resultatet på riktigt i maj när jag tog fram sommarkläder som inte längre passade. Jag tror att jag drömt om det ögonblicket sedan jag slutade vara gymnast för elva år sedan. Det var tillfredställande på så många plan. Men nu börjar en annan resa. En annan målsättning. Den från den platta magen till den runda.
In my face
På folkfesten och familjefestivalen i djupaste Norrland kryllar det av familjer. Jag brukar tänka barn. Att det kryllar av barn. Jag brukar se alla dessa små springa omkring i glädjeyra. Hur de dansar med hörlurarna på, hur de sover i vagnar och sitter på axlar. Hur de ligger i famnar eller poiar på egen hand. Alla dessa barn brukar svämma över min blick och skära i mig. Jag brukar se dem och gråta. Undra om de någonsin någonsin kommer att bli mina. Jag brukar misströsta.
Men i år är det annorlunda. Jag längtar inte längre hela tiden till lekplatsen på området. Jag ägnar inte någon tid åt att bara sitta och titta på dem, eller väljer vägen förbi dem varje gång för att få en skymt. Istället dansar jag längs stigar och brevid vänner, övar på polskedansen och låter kärleken som flödar i vårt camp att flöda in i mig. Jag njuter av min rörelsefrihet. Inte för att jag inte hellre hade varit bland barnen utan för att det här är sista sommaren jag inte är det. Jag passar på att njuta. Snart nog har jag anledning att vara en av dem som packar väl och skjuter den tunga vagnen uppför backen. Snart nog. Jag känner förtröstan och entusiasm.
Istället ser jag familjer. Jag ser hundratals pappor i thaibyxor och dreads. Jag ser starka armar lyfta upp gråtande söner och truliga döttrar. Jag ser tresamhet och den smärtar mig än. Behöver det ens analyseras? Jag tycker det är glasklart. Det ena får jag i processen, det ena kan jag göra allt i min makt för att få uppleva. Det andra kan jag fortfarande bara vänta på.
Men det gör ingenting just nu. Jag hånglar med en vän, en bekant och en främling. Jag räknar cykeldagar och tar mina vitaminer. Det är två längtor men just nu smärtar bara en av dem.
Men i år är det annorlunda. Jag längtar inte längre hela tiden till lekplatsen på området. Jag ägnar inte någon tid åt att bara sitta och titta på dem, eller väljer vägen förbi dem varje gång för att få en skymt. Istället dansar jag längs stigar och brevid vänner, övar på polskedansen och låter kärleken som flödar i vårt camp att flöda in i mig. Jag njuter av min rörelsefrihet. Inte för att jag inte hellre hade varit bland barnen utan för att det här är sista sommaren jag inte är det. Jag passar på att njuta. Snart nog har jag anledning att vara en av dem som packar väl och skjuter den tunga vagnen uppför backen. Snart nog. Jag känner förtröstan och entusiasm.
Istället ser jag familjer. Jag ser hundratals pappor i thaibyxor och dreads. Jag ser starka armar lyfta upp gråtande söner och truliga döttrar. Jag ser tresamhet och den smärtar mig än. Behöver det ens analyseras? Jag tycker det är glasklart. Det ena får jag i processen, det ena kan jag göra allt i min makt för att få uppleva. Det andra kan jag fortfarande bara vänta på.
Men det gör ingenting just nu. Jag hånglar med en vän, en bekant och en främling. Jag räknar cykeldagar och tar mina vitaminer. Det är två längtor men just nu smärtar bara en av dem.
